Länsstyrelsen ordnade den innehållsrika konferensen ”Global naturvård – lokalt ansvar” under två dagar i oktober. Här fanns dels ett inifrånperspektiv på naturvård, dels ett större perspektiv på mänsklighetens överlevnad som svävade lite för sig självt.

Johan Rockström, chef för det välrenommerade globala forskningsorganet Stockholm Environment Institute, stod för det stora perspektivet. Han har tillsammans med en internationellt sammansatt forskargrupp identifierat nio sammanflätade områden där människan inte får överskrida vissa gränser om vi vill vara säkra på att mänskligheten ska överleva.

Tre av gränserna har vi redan överskridit, utsläppen av växthusgaser, minskad biodiversitet när arter utrotas och världens jordbruk som läcker kväve och fosfor i stor mängd. Det är inte helt säkert att människan klarar den situationen.

De övriga sex hotade områdena är aerosoler i atmosfären, kemikalieföroreningar, försurning av haven, förstört ozonlager i stratosfären, global användning av färskvatten och förändrad markanvändning. De här olika globala systemen är beroende av varandra vilket gör det extra svårt att bedöma utgången. Men forskarnas försök att sätta upp gränsvärden för vad jorden tål är ett första försök att visa förutsättningarna för mänsklighetens liv och utveckling.

-Vi lever i en antropocen tidsålder, sade Rockström, människan påverkar nu kraftigt hela jordens sätt att fungera. Och vårt levnadssätt är grundorsaken.

Under de två dagarna fanns många intressanta föredragshållare. Dalarna är ju ett skogslän och mycket handlade om skogens ekosystem, hur skogsbruket bedrivs, hur myndigheterna ska agera, hur ekosystemtjänster kan lyftas fram, om reservatsbildning, om ändrade vanor för friluftsliv och mycket annat.

Ändå: alla de föredragen och diskussionerna rörde sig inom naturvårds- och skogsbrukssektorn. Bakomliggande ekonomiska drivkrafter för svensk skogsindustri nämndes inte. Inte heller skogsbolagens försök till greenwashing när de kalhugger och planterar ny monokulturell skog och berömmer sig av att skapa kolsänkor.

Tydligast blev kanske schizofrenin om man ställer Rockström mot vad Urban Emanuelsson, tidigare föreståndare vid Centrum för biologisk mångfald (CBM) i Uppsala, sade: Vi måste kanske acceptera intensivodling av skog om vi samtidigt kan skydda större områden än idag.

I en SLU-rapport läser jag vad sådan intensivodling går ut på. Man kan få skog som växer dubbelt så snabbt som vanlig skog. Det har två fördelar – mer fiber till industrin och mer upptag av koldioxid. Det har också två nackdelar: skogen gödslas och det blir näringsläckage och den biologiska mångfalden minskar. Skogen blir dessutom oanvändbar för friluftsliv och för många större däggdjur.

Det är just den sortens lösningar som, om de genomförs, gör att vi inte kommer att klara Rockströms gränser. Med minskad biodiversitet får ekosystemen mindre s k resiliens, svårare att stå emot yttre påfrestningar som exempelvis ändrat klimat. Och läckaget av kväve och fosfor måste vi få ett stopp på utifrån Rockströms hotbild.

Diskussionerna med ett inifrånperspektiv kan vara mycket intressanta samtidigt som förslagen till åtgärder blir lätt kosmetiska. Någon diskussion om grundorsakerna i livsstil och ständigt ökad resursförbrukning fördes inte. Kanske behöver ett budskap som det Johan Rockström levererade få tid att sjunka in. En eftertänksam stund på ångbåtsbryggan vid Siljan kan nog vara välgörande.

Text och bild Bernt Lindberg