Naturkultur kallas ett skogsbruk utan hyggen, mer lönsamt för skogsägaren än kalhyggesbruk plus att det är bättre för samhälle och ekologi. Detta enligt Bonnie Nilzon, ekobonde och med erfarenhet av naturkultur. Han berättade om metodens fördelar på ett möte Falubygdens Naturskyddsförening ordnat på Gamla Elverket.

Den gängse metoden med kalhyggen känner vi alla till – ett område kalavverkas, man sparar kanske några fröträd och torrakor, området får stå orört ett par år för att snytbaggarna ska minska, sedan markbereder man och sätter eventuellt plant. På tidigare stadier har man röjt och gallrat för att få så enhetliga bestånd som möjligt.

Naturkultur innebär att man vid ett och samma tillfälle går in och slutavverkar vissa träd samtidigt som man gallrar och röjer skogen enligt en väl uttänkt plan. På våra breddgrader görs det ungefär vart tjugonde år. Skogen ska ha träd av så olika storlek som möjligt, från de allra minsta till de största.

Avverkningen föregås av ett noggrant datorstött arbete där man med ledning av trädens dimensioner, ålder, möjligheter att överleva och beräkning av lönsamhet för en grupp av träd märker ut vad som ska avverkas. Ett träd per grupp utses till dominant och det sparas, övriga avverkningsmogna träd fälls. Ytan för trädgruppen bestäms av dominantens behov av vatten och näring – i sin tur beroende av dominantens rotsystem (vanligen en cirkel med radien lika med dominantens längd x 0,4). Även skadade och sjuka träd och sådana som är av dålig kvalitet eller är stormkänsliga fälls. Man lämnar samtidigt några rekryter, träd som ska bli nästa generations dominanter.

Blir det luckor mellan de kvarvarande skogsavsnitten sätter man plant där för att utnyttja markens produktionsförmåga fullt ut.

Varför naturkultur? Det handlar inte om tillgången på ljus – det som styr tillväxten är näringen i marken och tillväxten är densamma vid hyggesbruk som vid naturkultur. Nej, det är den högre kvaliteten på skogen som ger ekonomisk utdelning. Gran och tall delas in i kvalitetsklasser där klass 1 är den bästa, den som kan användas till virke och som ger betydligt bättre betalt än t ex massaved. När man börjar med naturkultur är det ingen skillnad i virkeskvalitet vid första avverkningen. Men rekryterna får mycket bättre tillväxtbetingelser, de blir grövre och virket blir av bättre kvalitet när de skuggas av en dominant och då får färre  och klenare grenar. En stor andel av virket kan bli av första klass.

Vissa kostnader är högre vid naturkultur. Det är mer administration, mer vägunderhåll (tätare mellan avverkningstillfällena och avverkning inom alla bestånd), noggrann trädmärkning, lite mer tidskrävande avverkning, plantörer och röjning. Stamkvistning av utvalda träd kan också tillkomma. Men nya plantor sätts i mossan, s k grönrisplantering, där det finns som mest näring, och det är mycket enklare och billigare än att stätta plant på hela hyggen, djupare ner i mineraljorden. Sammantaget krävs större arbetsinsats vid naturkulturmetoden och det innebär flera arbetstillfällen.

Kommer man åt med maskiner i en skog med naturkultur? Ja, idag finns det mindre maskiner som kan gå in i sådana bestånd. Å andra sidan kan det behövas stora maskiner för att i framtiden klara de mycket grövre träd det blir frågan om.

Hur lönsamt blir det? Den långsiktiga värdeavkastningen vid naturkultur har visat sig bli dubbelt så stor som vid hyggesbruk! Det gäller alltså nettot, där kostnaderna finns med i kalkylerna. En framtida ökad efterfrågan på kvalitetsvirke kan ge ytterligare ekonomiska fördelar åt naturkulturmetoden.

Det här sättet att bedriva skogsbruk kan tillämpas på alla marker där skogsbruk är tillåtet. Det går att spara nyckelbiotoper, stigar och fornlämningar (som ofta förstörs vid markberedning av hyggen), friluftslivets och turismens intressen kan tillgodoses och det går att spara evighetsträd. Naturkultur förutsätter inte att det är enhetliga bestånd av gran eller tall, det får gärna vara blandskog. Skogsstyrelsen värnar om asp, rönn och sälg.

Kalhyggen har praktiserats i 60 år. Det anses av Skogsstyrelsen vara en ”beprövad metod”. Men i Tyskland, Danmark och Skottland är metoden förbjuden, efter stora stormskador. När forskaren och genetikern Mats Hagner kom tillbaka efter ett antal år i Kanada fick han frågor av studenter i Umeå om det konventionella skogsbruket. Han började då leta efter de forskningsresultat som låg till grund för Sveriges ställningstagande. Det visade sig inte bara vara dåligt underbyggt – forskningen pekade mot att hyggesbruk inte alls är bra. Kalhyggen ger stormskador på närliggande skogsbryn. Snytbaggen är ett problem som uppstår med kalhyggesbruket, de trivs i solbelysta stubbar. Satta plantor på ett hygge växer inte bättre än plantor som finns naturligt. Skogen växer inte snabbare. Osv.

Hur är det då med skogen och växthuseffekten? Bonnie säger att ett hygge avger 14-15 ton koldioxid per hektar och år. Avgången minskar successivt och är nere på noll 10-11 år efter slutavverkningen. Sedan tar det 25-30 år innan ungskogen tagit upp den utsläppta koldioxiden igen. Vid gallring i naturkultur minskar upptaget av koldioxid en period, tills dess barrmassan ökat till samma mängd som före avverkningen.

Hur förhåller det sig då med biologisk mångfald, blir det stor skillnad? Enligt Bonnie kan proportionerna vara sådana att det finns 35 naturvärdesarter i naturskog, 20 i dimensionsavverkad skog och 10-15 på ett hygge.

Sammanfattningsvis enbart fördelar med naturkulturmetoden, jämförd med kalhyggesbruk. Men det har funnits ett stort motstånd mot naturkultur från hela det etablerade skogssverige. Bland skogsfolk, forskare och praktiker finns en konservativ ”barrskogsmaffia”, knuten till storskogsägare och skogsindustri. Men naturkulturmetoden är inte förbjuden enligt skogsvårdslagen och det pågår en stor diskussion med skogsstyrelsen om den. Idag kan Mellanskog göra sådana avverkningar men har ännu inte någon som klarar av att märka träden.

Text och bild Bernt Lindberg

Ur ”Svenskt naturskydd 100 år”, Naturvårdsverket 2009

1542 Gustav Vasa: ”Sådana ägor som obebyggda ligga, hörer Gud, oss och Sveriges krona till och ingen annan!”

1789 Genom en kunglig förordning upphävs nästan alla bestämmelser om inskränkningar i böndernas rätt till skogarna – äganderätt blir en realitet.

1839 Den första utbildningen för skogstjänstemän startas. Den leds av tysken Obbarius som blir en av de första att förespråka kalhyggesbruk.

1897 Jägmästare Uno Wallmo ger ut boken ”Rationell skogsafverkning” där han kräver att kalhuggningen ska upphöra och ersättas av blädning.

1921 Jägmästare Joel Wretlind börjar tillämpa trakthyggesbruk.

1923 Riksdagen antar en ny skogsvårdslag som anses innebära det första steget mot ett uthålligare skogsbruk.

1948 Motorsågen gör sitt intåg.

1965 Mekaniseringen av skogsbruket tar fart. Stora maskiner för avverkning och utförsel utvecklas. Det främmande trädslaget Contortatall börjar planteras.

1979 En ny skogsvårdslag införs. Skogsägaren kan nu bli tvingad att avverka mycket gammal skog. Skyldighet att ersätta gles skog och skog med ”olämpliga trädslag” införs. Stora värden för växt- och djurliv försvinner.

1982 Mellanspetten, en typart för biologiskt rika landskap, dör ut på grund av avverkning av gamla och döda träd.

1984 Skogsvårslagen kompletteras med en skyldighet att gallra och att avverka en viss andel äldre skog samt att ha en skogsbruksplan.

1986 Studiekampanjen Ökad avverkning leder till avverkningar av skyddsvärda skogar.

1990 Studiekampanjen Rikare skog startar. Den inleder ett decennium med en ny syn på skogen, där insikten om att skogarna har utarmats på biologisk mångfald växer sig allt starkare.

1991 Skogsbilvägnätet är nu 20 000 mil och ”Vägplan 90” innebär att ytterligare 3 300 mil ska byggas. Detta leder till stor påverkan på naturmiljön.

1993 Miljömålet jämställs med produktionsmålet i den nya skogsvårdslagen. Skyldigheten att avverka en viss andel äldre skog tas bort.